Idag var jag på kyrkogården och satte blommor på en tom och öde grav jag fick se i Söndags.

En grav som är ganska nygjord, men ändå helt tom och öde.

En gammal man jag kände, som jag bodde granne med under många år.

Det finns efterlevande, men ingen har satt något på hans grav.

Jag kan inte se något sånt.

Det såg så sorligt ut.

Så idag i det strålande vädret så plockade jag lite blommor i min trädgård och satte på hans grav.

Det kändes som om han log i sin himmel...hoppas det.

Åkte sedan vidare till min pappas grav...

Skulle sätta ljus på graven som har massor med blommor.

Men naturligtvis så hade jag glömt nåt att tända med.

Så jag fick nöja mig med att sitta och prata med honom en stund.

Han ger mig alltid tröst och vägledning på sitt "tysta" vis.

Man känner sig både gladare och lugnare när man fått vara en stund hos honom.

Saknar honom så mitt hjärta nästan brister ibland.

Men vet att livet måste gå vidare, hur konstigt det än känns.

Men drömmer mig ibland bort hur det var när man var liten

Hur pappa läste sagor och nattade, pussades när han skulle till jobbet.

Hur man längtade efter honom innan han kom hem

Han var alltid min stora trygghet.

Det var du pappa som såg till att vi hade det bra.

Det var du pappa som alltid var så rättvis.

Vi kände aldrig nån skillnad på oss syskon emellan när det gällde dig.

Oj vad jag längtar efter dig....och jag hoppas att du möter mig en dag när "min dag " är kommen.

En dag som kan komma fortare än vad man anar.

För det otäcka brevet damp ner i brevlådan med en duns i Torsdags.

Ett otäckt brev.

Där det stod att jag skulle återinfinna mig på mammografin som jag var på den 2:a september.

Dom hade tydligen hittat nåt som dom ville titta vidare på.

Det behöver absolut inte betyda nåt...

Men tankarna snurrar i huvudet iallafall.

Håller tummarna och hoppas på det bästa.

Har inte tid just nu med sånt elände.......

När livet känns upp o ner och allmänt kaos.

Då kan det vara härligt att gå ut i skogen och gå och fylla på sin energi.

Det var just det min dotter Jennifer och jag gjorde idag.

Vi tog med oss varsin kamera och begav oss ut för att fota och suga åt oss av det ljus som finns kvar och njuta av naturen.

Hur kan folk vara så himla tokiga så att man slår ner en helt oskyldig, värnlös kille, som inte gjort en fluga förnär i hela sitt liv, på ett dansgolv när han står och dansar??

Och inte nån som ingriper....e det så Sverige ser ut nu för tiden?

Det hände min son och hans kompis i Fredags kväll i Örebro.

På cluben Satin.

Dom står på dansgolvet och dansar och så är det nån som knuffas o knuffas bakom dom.

Så min son vänder sig om och ska kolla vad det är och PANG....så small det bara.

Hans kompis såg vad som hände och rusar fram till undsättning och PANG...då small det på honom oxå...helt otroligt!!!!!

Dom ringde till mig och jag och min man fick kasta oss i bilen och hämta två slagna gossar som både blödde och hade sneda näsor.

Åkte raka vägen till akuten där det vart ihopsyning av ögonbryn och röntgen av näsa...suck.

Hur kan det finnas såna människor??!?!?!?..som kan slå en oskyldig?

Hur har dom blivit uppfostrade?

Har dom någonsin fått nån kärlek?

Jag kan inte förstå hur nåt sånt här kan hända utan att en enda vakt på cluben Satin ens fanns i närheten.

Man är ju livrädd när ens barn är ute i svängen.

Fast men minns ju fortfarande att det var det roligaste som fanns i den åldern.

Så jag undrar hur man ska klara av att inte visa hur rädd man är när dom är ute.